onsdag 14 december 2011

Identitetsängslan - samtidens intro

Sedan jag flyttade till Stockholm för något år sedan har knappt en dag gått utan att jag förundrats över den hysteriska identitetsängslan som råder i innerstaden. Den samtida innerstadsmänniskan tycks konstant hetsa runt i ett hamsterhjul av upplevda förväntningar, där jakten på identiteten för vissa blir en livslång mission som aldrig fullföljs. Att styras av behovet att odla en viss bild av sig själv hos andra kan tyckas befängd, i synnerhet eftersom dessa andra kanske endast är flyktiga bekanta och löst folk man varken ser eller vill se som nära vänner.

Sociologiskt torde fenomenet ha sin botten i samhällets omvandling. I det forna bondesamhället föddes man in i en identitet. Var ens far smed så blev man också smed, i yrkesidentiteten ingick sådant som klädkod, åsikter och levnadsmönster - man behövde således inte ens fundera på vem man var. Social status och klasstillhörighet var också bestämt från födseln. 

När industrialismen knackade på öppnades plötsligt dörrar för alla, även i lägre samhällsklasser kunde man lämna sin by och flytta in till storstäderna, där man kunde få jobb inom industrin och tjäna pengar. Detta ledde till att ungdomskulturen föddes med de första subkulturerna swingpjattar och Nalen-snajdare, för nu fanns en ungdomstid där man själv kunde forma identitet. Inte bara en linjeformad verklighet som barn och sedan arbetande vuxen med egna barn, som i bondesamhället. Man kunde nu helt enkelt köpa sig kapital som sa vem man var, eller snarare vem man ville vara och vad man ville tillhöra.
"Jag drack en magisk fireball i slakthusområdet igår"

Dagens identitetsängslan är alltså sprungen ur att vi inte längre föds med en självklar identitet, och att många dessutom har råd att välja nästan vilken identitet vi vill i Sverige. Givetvis också att vi har det så bra att vi kan unna oss att utveckla våra personbilder i stället för att behöva fokusera på att överleva. Ängslan kommer ur att det finns så mycket att välja mellan när vi ska profilera vår personbild. Och tiden där man ska forma sitt vuxna jag är inte längre begränsad till ungdomen, utan kan pågå hela livet i storstaden. Detta ger upphov till nidbilden av den evigt unge stockholmaren: disco-Kaj, protesdandyn.

I samtiden har utbudet av identitetsbärande roller exploderat och därför kan man, man måste nästan, ha ett hopkok av olika sidoidentiteter. Man kan välja att identifiera sig som förälder, vegetarian, partner, feminist, miljöpartist, indiediggare, filmkännare, whiskeyälskare och surdegsbakare samtidigt. Man väljer således sidoidentiteter som passar ihop och försöker sedan bygga en paketidentitet av dessa. Men samtidigt har alla valmöjligheter skapat en flyktighet. Vi vågar inte rota oss för mycket i någon identitet, eftersom ingen, förutom kanske föräldrarollen, är beständig. Förhållanden tar slut, arbeten byts, vad som är rätt att lyssna på, dricka, äta och göra på sin fritid dikteras om. Och lägger vi för stor identitetsandel i något av facken riskerar vi att tappa hela vår självbild när förändring kommer. Vi får då en livskris, går in i väggen eller drabbas av någon obskyr samtidssjukdom - inte sällan låter vi då sjukdomen identifiera oss i stället.
Obskyra elallergiker

 Alternativet om man hittat en fördelaktig paketidentitet är givetvis att försöka hänga med. Gå på rätt ställen, äta rätt saker, lyssna på rätt skivor, umgås i rätt kretsar, ha rätt uniform. Eller snarare låta omvärlden förstå att man gör allt detta, hur man ses på den offentliga arenan är det viktiga - inte vad man gör i ensamhet. Det är förstås inte lätt att hänga med i alla de senaste svängarna med alla sidoidentiteter, varpå den moderna storstadsmänniskan blir stressad, nervös och bajsnödig. Kanske måste man ta magmedicin och dylikt.

Många gemenskaper i Stockholms innerstad tycks beroende av denna jakt, eftersom gruppidentiteten, den klick man valt att tillhöra, också bekräftar varandra. Om en människa som förankrar en del av sin identitet i att hänga på stureplan plötsligt vill ta med sina gelikar till en kvarterskrog i en förort äventyrar denne hela gruppens identitet och riskerar att bli utstött varpå sådant undviks, om det inte görs ironiskt vill säga.

Att allt är så föränderligt gör att man gärna åberopar ironi. Det man gillar ironiskt kan ingen döma ut en för och de flesta hajpar börjar därför med någon form av ironi. Någon modern smakbaron, till exempel en välrenommerad recensent, kolumnist, ett kulturorakel eller någon chefredaktör planterar en företeelse (grupp, skiva, film, restaurang, klubb, åsikt etc). Sedan följer en period när de identitetsängsliga inväntar bekräftelse från fler orakel och varandra. Under den perioden gillas företeelsen allt som oftast ironiskt. När en företeelse sedan bekräftats och blivit legitim är det förstås inte länge kvar förrän den når pöbeln på landsbygden och gemene man. Den identitetsängslande storstadsmänniskan är livrädd för detta och överger då företeelsen omedelbart.

Det värsta som kan hända är givetvis att bli sedd som en i mängden, eller som den aningslösa småstadsmänniska man var innan man flyttade. Då hoppar man antingen raskt till nästa ironiskt trevande, stundande hajp eller försöker hitta en smalare ingång på den befintliga hajpen som nu blivit mainstream. Har man mot all förmodan missat hajpen, hoppar man på i detta läge och ondgör sig över att fenomenet blivit/varit för mainstream och därför inte varit eller är intressant för ens egna högt initierade person. Man kan alltid, i alla ängsliga innerstadssammanhang, ta sig fram och ur identitetsifrågasättande knipor genom att åberopa elitistparagrafen.

Inte sällan är nästkommande hajp något som varit mainstream så länge att det till och med blivit ointressant för pöbeln, varpå det blir högintressant för den ängslige att börja ironigilla. Allt som inte är mainstream är vad den identitetsängslige lever genom och företeelsen kan förklaras med detta pedagogiska diagram.
Som exempel kan vi ta vargtröjan. Detta har länge varit ett plagg som figurerat på enklare marknadsförsäljare och glesbygdsinvånare - kanske med en fleece över och stormarknadsjeans till - ända tills den hamnar i en ansedd modeblogg. Strax därefter bärs den ironiskt, kanske även med ironiska, dyra stormarknadsjeanskopior till, och snart har den egna hyllor på trendiga vintage-kedjor. Det är då självklart bara en tidsfråga innan lågpriskedjorna gör sina egna varianter, därmed är plagget förlorat som social statussymbol för de ängsliga och således på väg tillbaka till att endast figurera på sina ursprungliga bärare. Vargtröjan kunde lika gärna varit drängig heavy metal, slalom eller husmanskost - principen är densamma.
Klasshatets ansikte
Mycket av detta är också klassrelaterat. Det ironiska användandet av pöbelns gamla grejer samt avfärdandet av det som är poppis bland pöbeln kan ses som ett avståndstagande från den okultiverat smak -och finesslösa nedre klassen och/eller lantisarna. Att bygga identitet handlar lika mycket om vad man inte är, eller vill vara. Vilka de är, som är sämre än vi. Den man nedvärderar speglar man sig som bekant i.

Jag säger inte att jag är bättre själv. I rutan "om mig" syns tydligt vilka sidoidentiteter jag väljer att trycka på för att ge bloggen bäring. Rutan hade troligen inte sett likadan ut för några år sedan eller om innehållet varit annat, varpå även jag med ett ängsligt manér tycks anpassa och återskapa min personbild.
Välkommen således till en blogg om kulturanalys när den är som bäst - nära hemmet, less och subjektiv.
Stig på i samtiden!