I Samtiden mår man sådär.*
I alla fall folk jag känner, som till en viss del samlas i någon form av vit medelklass. Man kanske kan fråga sig varför man i denna socialgrupp mår dåligt för det första. Detta är människor som har det mesta på pluskontot från början. Inga större svårigheter med att ta sig in på arbetsmarknaden eller utbilda sig. Som ofta har någon form av socialt och ekonomiskt skyddsnät att falla tillbaka på, och därmed kan unna sig att se sig om och slappna av lite i livet.
![]() |
| "Du borde gå i terapi, älskling" "Jag ids inte, du kan analysera mig i stället" |
Föräldrarnas fel
De flesta av mina vänner (heteromän tyvärr undantagna) har erfarenhet av någon slags egenterapi, vilket varit väldigt sällsynt bland våra föräldrar. Vi har alla olika trauman att avhandla som är kopplade till våra föräldrar och vår uppväxt. Givetvis har vi alla haft bra stunder i uppväxten med, men de blir ofta sekundära till de riktigt risiga.
Det vi avhandlar i egenterapi är pappor som dragit, mammor som supit eller blivit sjuka, otrohet, besvikelser av olika slag. Föräldrar som varit för frånvarande eller för klängiga. Kontrollerande, anklagande, missunnsamma eller martyrer. Detta har präglat oss som vuxna individer negativt på olika sätt. Gjort oss osäkra, gett oss ångest, gjort oss avtrubbade eller trygghetssökande. Gjort så vi valt risiga partners, eller blivit sådana.
Givetvis har en stor del av våra föräldrar burit på liknande problematik, som de kanske ärvt av sina föräldrar, men den har sällan vädrats. Man har bitit ihop, hållit tyst, tänkt att man "bara är" si eller så som person och att det inte är mer med det. Man har köpt den lösningen och gått vidare, ansvarsbefriad. Eller måhända snarare ansvarsförträngd. Kanske har man blivit neurotisk, narcissistisk, deprimerad och/eller alkoholiserad på kuppen, men känslorna har hållts inom husets fyra väggar. Sättet att agera har därmed blivit en norm och inget man ifrågasatt i onödan.
Alla föräldrar gör självklart något fel i sina barns ögon, men föräldrar utan kontakt med sitt eget känsloliv och insikt i sitt beteendemönster har svårt att se och erkänna felen, och kommer därmed försvåra sitt barns känslomässiga utveckling, hens sätt att hantera egna känslor och beteendemönster på. Att inte behöva fundera på sina egna tillkortakommanden och hur de drabbar andra kan låta gött. Ett mycket mer bekvämt sätt att hantera problemen på, än vad Samtidens nya vuxna lever med, kan tyckas.
Allas inre frälsare
Samtidens vuxna, och återigen mestadels kvinnor i min bekantskap, har fått en massiv press på sig genom verktyget psykologi. Genom att ta tag i sin problematik, förstå samband mellan sin uppväxt och sitt beteendemönster, kan man förändra sig till det positiva och utvecklas som person. Men man belastas samtidigt med skyldighet för de människor i ens omgivning som vägrar ta ett likvärdigt ansvar, om man vill ha kvar dem i sitt liv. Man får utröna sina föräldrars samlade psykologiska problematik, som man måste förklara för dem om man vill ha en förlösande konfrontation. I en relation kan man tvingas ta samma ansvar för sin partner om man vill fortsätta leva tillsammans, då partnern kanske lever i den gamla normen och på olika sätt flyr från det som blir jobbigt. Inte kan eller vill handskas med känslolivet. Något som män fortfarande verkar få göra i större utsträckning än kvinnor. Och som också kan vara en mansnorm svår nog att bryta sig ur.
Inte sällan hör man att "kvinnor överanalyserar", och det kan säkerligen stämma till viss del. Men det beror troligen på att kvinnor enligt normen blivit kvar med alla tankar, känslor och besvikelser - funderingar på hur de misslyckats och borde förändra sig för att inte bli övergivna igen, medan män enligt norm har haft ett godkännande för att släppa allt och gå vidare utan dåligt samvete eller närmare självrannsakan. Utan självrannsakan gör man givetvis samma misstag i relation efter relation, men mansnormen har klarat sig ur det problemet med, till och med fått en romantiserad stereotyp i populärkultur som vidare bekräftar beteendet. Den råbarkade, urmanlige ensamvargen. Ett praktsvin av rang som gör vad han vill, drar när kvinnorna kräver mer och vägrar förändras. "Boys will be boys", väser han och drar i gryningen. Det är givetvis också synd om den här mannen, som aldrig utvecklas eller får lära känna någon på rikt. Varken sig själv eller andra. Som inte får visa sig svag eller känslosam, förutom möjligen på bitterfyllan.
Diagnoser som ursäkt och dom
Det som förr sågs som personlighetsdrag - att någon var nervös, hetsig, lugn, hemkär, äventyrlig, har nu fått namn och diagnoser. AD/HD, Autism, Bipolär, Borderline... diagnoser som ska ställas när en individ inte klarar av relationer och yrkesliv och när allt annat uteslutits. Men som också används mer lättvindigt för att förklara ett oönskat beteende.
Alla människor har drag som kan placeras i någon diagnos, och det blir farligt när en individ som mår dåligt får en populärdiagnos utan noggrann utredning, och medicinering utan annat stöd. Något som tyvärr verkar vanligt.
De psykiska diagnoserna blir kroniska sjukdomar som ska maskeras med medicin, och blir svåra att ta sig ur, fast diagnoserna kanske till och med är felaktiga. Individen får en förklaring till sitt mående genom sin diagnos och sjukvården kan tillämpa ett standardiserat åtgärdspaket, ofta baserat på psykofarmaka - alla är nöjda. Eller kanske inte.
Att Samtiden faktiskt kan få en individ att må dåligt ändå, genom en stor press på ett perfekt och spännande liv genom sociala medier, ett arbetsliv som ställer krav bortom allt, marknadskrafter som minimerar mänsklighet, kroppshets, mathets, identitetshets, relationshets och med allt detta - prestationshets, blir en petitess. Att sorg är en lika stor del av livet som glädje, och drabbar alla, ignoreras. Samtalshjälp är för människor med lyxproblem, medicin är för alla andra. Man maskerar symtom och blundar för orsaker. Att reagera på ett omänskligt samhälle och en bortom kravfylld Samtid är naturligt, men individen stämplas i stället som oanpassningsbar till vardagen och klumpas in i en grå massa med andra människor som inte "klarar av" eller "passar in".
Om man inte skriker och bråkar efter annan hjälp medicineras man bort, och vem orkar skrika när man redan mår dåligt? Vem vill inte att lösningen till allt ska finnas i en tablett om dagen?
Läkare skriver ut psykofarmaka men ger ingen samtalshjälp, psykologer ger samtalshjälp men ingen psykofarmaka (i Sverige), någon samlad hjälp eller bedömning är svår att få. En människa som mår dåligt kan utan problem gå till en vårdcentral och få psykofarmaka, läkemedel som är relativt nya och som testas hejvilt. Läkemedel som också kan få en att må avsevärt sämre om de passar dåligt, till och med få en att livet av sig trots att man aldrig övervägt det förut. Som att spela rysk roulette med en pillerkarta.
Man löser psykiska besvär med en kroppslig åtgärd, för att det tycks enklast. Använder diagnosen för att samla alla individens tankar, känslor och upplevelser. Man har inte ett stort, obearbetat psykologiskt bagage som slutligen yttrar sig fysiskt - man har panikångest, så mycket lättare att hantera. Man får andningsövningar och kanske medicin med sig hem. Men att få rätt samtalshjälp och börja nysta i bagaget kan vara i det närmsta omöjligt. Här har samhället inte hunnit med i sin egen utveckling - den psykologiska utvecklingen. Samtiden måste anpassa sig till människan som mår dåligt i och av den, människan som slutat fly från sina tankar och känslor. Människan kan inte i förlängningen anpassas till en Samtid som den mår dåligt av med hjälp av högar av läkemedel som ändrar hjärnans signalsubstanser.
Ovetandets förbannelse eller frälsning
Så frågan är om man mådde bättre förr? Samhället såg annorlunda ut och vissa krav var mindre, men andra kanske större. Oavsett hur samhället och dess krav förändrats eller ej, var man gladare som person när man inte visste hur dåligt man mådde? När en man kunde dra från familjen om han var missnöjd och det började ställas krav, utan att samhället pekade finger? När man var "bufflig" och "rastlös" snarare än hade AD/HD? När man var en "kvinnokarl" eller "karltokig" i stället för neurotiskt bekräftelsesökande om man hade många partners? När man bara var "egen", inte hade Aspberger? När man söp bort det onda eller fick problem med "hjärtat" eller "nerverna" i stället för panikångest? När man bara hade en "30-års kris", vilket jag som 31-åring nu ser är delen i livet när allt psykiskt och känslomässigt man tidigare flytt från kommer ifatt, biter en i rumpan och kräver aktion på ett eller annat sätt.
![]() |
| Prata om mitt undanstuvade känsloliv? Jag ba drar. |
Var man lyckligare innan man kunde skriva en mening om sitt mående på Google och hamna i en diagnos som sedan blir en livstidsdom? Jag vet faktiskt inte.
Det jag däremot vet är att mina vänner och bekanta som tagit psykologiskt ansvar och gått till botten med sig själva för att må bättre, har fått dra ett jäkla lass. De har ibland fått bli sina föräldrars, partners och sin egen psykolog samtidigt. Detta tillsammans med samhällets andra krav torde bli vem som helst övermäktigt, men många har också klarat det. Och när man ser dessa människor, som ligger mil framför sina föräldrar och kanske till och med vänner, kolleger och partners i fråga om känslomässigt ansvar och utveckling, kan man förstå rädslan somliga personer har.
Jag menar alltså de människor som vill bevara gamla normer, som inte vågar syna sig själva utan vill skylla på andra i stället. De som är rädda för samhällets utveckling, för jämlikhet, för krav. De som är rädda för individer som utvecklar nya, mer ansvarsfulla värderingar i samhället och lämnar dem som inte vill låtsas om känslor eller använda kommunikation bakom sig. Är dessa bara män? Nej, det tror jag inte. Har en viss typ av män svårare att anpassa sig bort från den gamla, till viss del bekväma men också besvärliga könsnormen? Ja, det tror jag. Har många kvinnor också svårt för att stanna och ta ansvar snarare än att smita känslomässigt/fysiskt och anklaga andra för tillkortakommanden? Självklart. Har det funnits män och kvinnor som brutit normerna genom tiderna? Absolut.
Samhället stigmatiserar människor som mår dåligt, men jag ser inget sjukt i att uppmärksamma ansvarslösa, empatibefriade mönster i sin omgivning eller reflektera över hur Samtidens krav på individen drabbar oss, snarare tvärtom. Mina vänner som mått dåligt och sökt hjälp har gjort det för att de tänkt längre än sina egon och tagit ansvar för sin omgivning, sitt eget handlande och därmed tyvärr också andras. De har fört sin generation framåt, styrt samhället i en helt ny riktning, gett framtida generationer en möjlighet att få starta sina liv med bättre psykologiska förutsättningar och förtjänar faktiskt alla applåder.
* Brasklappar om att dåligt mående och psykiska diagnoser kan användas för att skaffa sig en identitet, dra uppmärksamhet till sin person eller undanfly samhälleliga och personliga plikter kan finnas, men det är inget jag upplevt i min omedelbara samtid och har således inte fått något rum i texten.







