torsdag 11 juli 2013

Samtidens psykiska diagnos


I Samtiden mår man sådär.*

I alla fall folk jag känner, som till en viss del samlas i någon form av vit medelklass. Man kanske kan fråga sig varför man i denna socialgrupp mår dåligt för det första. Detta är människor som har det mesta på pluskontot från början. Inga större svårigheter med att ta sig in på arbetsmarknaden eller utbilda sig. Som ofta har någon form av socialt och ekonomiskt skyddsnät att falla tillbaka på, och därmed kan unna sig att se sig om och slappna av lite i livet.
"Du borde gå i terapi, älskling"
"Jag ids inte, du kan analysera mig i stället"
Kanske är det också därför dessa människor kan säga att de mår dåligt. De har verktyg och möjlighet till att känna efter, hitta symtom, uttrycka dem och söka svar. De har tillgång till samhällets asfalterade väg och ser därför tydligt bucklorna, inte bara runt sig utan även där de står. Kulturanalytiskt brukar samhällsproblem tas på allvar först när de når den välbeställda medelklassen, vilket är sorgligt men kanske också innebär att samhället står inför en stor förändring.

Föräldrarnas fel

De flesta av mina vänner (heteromän tyvärr undantagna) har erfarenhet av någon slags egenterapi, vilket varit väldigt sällsynt bland våra föräldrar. Vi har alla olika trauman att avhandla som är kopplade till våra föräldrar och vår uppväxt. Givetvis har vi alla haft bra stunder i uppväxten med, men de blir ofta sekundära till de riktigt risiga.

Det vi avhandlar i egenterapi är pappor som dragit, mammor som supit eller blivit sjuka, otrohet, besvikelser av olika slag. Föräldrar som varit för frånvarande eller för klängiga. Kontrollerande, anklagande, missunnsamma eller martyrer. Detta har präglat oss som vuxna individer negativt på olika sätt. Gjort oss osäkra, gett oss ångest, gjort oss avtrubbade eller trygghetssökande. Gjort så vi valt risiga partners, eller blivit sådana.
Givetvis har en stor del av våra föräldrar burit på liknande problematik, som de kanske ärvt av sina föräldrar, men den har sällan vädrats. Man har bitit ihop, hållit tyst, tänkt att man "bara är" si eller så som person och att det inte är mer med det. Man har köpt den lösningen och gått vidare, ansvarsbefriad. Eller måhända snarare ansvarsförträngd. Kanske har man blivit neurotisk, narcissistisk, deprimerad och/eller alkoholiserad på kuppen, men känslorna har hållts inom husets fyra väggar. Sättet att agera har därmed blivit en norm och inget man ifrågasatt i onödan.

Alla föräldrar gör självklart något fel i sina barns ögon, men föräldrar utan kontakt med sitt eget känsloliv och insikt i sitt beteendemönster har svårt att se och erkänna felen, och kommer därmed försvåra sitt barns känslomässiga utveckling, hens sätt att hantera egna känslor och beteendemönster på. Att inte behöva fundera på sina egna tillkortakommanden och hur de drabbar andra kan låta gött. Ett mycket mer bekvämt sätt att hantera problemen på, än vad Samtidens nya vuxna lever med, kan tyckas.

Allas inre frälsare

Samtidens vuxna, och återigen mestadels kvinnor i min bekantskap, har fått en massiv press på sig genom verktyget psykologi. Genom att ta tag i sin problematik, förstå samband mellan sin uppväxt och sitt beteendemönster, kan man förändra sig till det positiva och utvecklas som person. Men man belastas samtidigt med skyldighet för de människor i ens omgivning som vägrar ta ett likvärdigt ansvar, om man vill ha kvar dem i sitt liv. Man får utröna sina föräldrars samlade psykologiska problematik, som man måste förklara för dem om man vill ha en förlösande konfrontation. I en relation kan man tvingas ta samma ansvar för sin partner om man vill fortsätta leva tillsammans, då partnern kanske lever i den gamla normen och på olika sätt flyr från det som blir jobbigt. Inte kan eller vill handskas med känslolivet. Något som män fortfarande verkar få göra i större utsträckning än kvinnor. Och som också kan vara en mansnorm svår nog att bryta sig ur.

Inte sällan hör man att "kvinnor överanalyserar", och det kan säkerligen stämma till viss del. Men det beror troligen på att kvinnor enligt normen blivit kvar med alla tankar, känslor och besvikelser - funderingar på hur de misslyckats och borde förändra sig för att inte bli övergivna igen, medan män enligt norm har haft ett godkännande för att släppa allt och gå vidare utan dåligt samvete eller närmare självrannsakan. Utan självrannsakan gör man givetvis samma misstag i relation efter relation, men mansnormen har klarat sig ur det problemet med, till och med fått en romantiserad stereotyp i populärkultur som vidare bekräftar beteendet. Den råbarkade, urmanlige ensamvargen. Ett praktsvin av rang som gör vad han vill, drar när kvinnorna kräver mer och vägrar förändras. "Boys will be boys", väser han och drar i gryningen. Det är givetvis också synd om den här mannen, som aldrig utvecklas eller får lära känna någon på rikt. Varken sig själv eller andra. Som inte får visa sig svag eller känslosam, förutom möjligen på bitterfyllan.

Diagnoser som ursäkt och dom

Det som förr sågs som personlighetsdrag - att någon var nervös, hetsig, lugn, hemkär, äventyrlig, har nu fått namn och diagnoser. AD/HD, Autism, Bipolär, Borderline... diagnoser som ska ställas när en individ inte klarar av relationer och yrkesliv och när allt annat uteslutits. Men som också används mer lättvindigt för att förklara ett oönskat beteende.

Alla människor har drag som kan placeras i någon diagnos, och det blir farligt när en individ som mår dåligt får en populärdiagnos utan noggrann utredning, och medicinering utan annat stöd. Något som tyvärr verkar vanligt.

De psykiska diagnoserna blir kroniska sjukdomar som ska maskeras med medicin, och blir svåra att ta sig ur, fast diagnoserna kanske till och med är felaktiga. Individen får en förklaring till sitt mående genom sin diagnos och sjukvården kan tillämpa ett standardiserat åtgärdspaket, ofta baserat på psykofarmaka - alla är nöjda. Eller kanske inte.

Att Samtiden faktiskt kan få en individ att må dåligt ändå, genom en stor press på ett perfekt och spännande liv genom sociala medier, ett arbetsliv som ställer krav bortom allt, marknadskrafter som minimerar mänsklighet, kroppshets, mathets, identitetshets, relationshets och med allt detta - prestationshets, blir en petitess. Att sorg är en lika stor del av livet som glädje, och drabbar alla, ignoreras. Samtalshjälp är för människor med lyxproblem, medicin är för alla andra. Man maskerar symtom och blundar för orsaker. Att reagera på ett omänskligt samhälle och en bortom kravfylld Samtid är naturligt, men individen stämplas i stället som oanpassningsbar till vardagen och klumpas in i en grå massa med andra människor som inte "klarar av" eller "passar in".
 Om man inte skriker och bråkar efter annan hjälp medicineras man bort, och vem orkar skrika när man redan mår dåligt? Vem vill inte att lösningen till allt ska finnas i en tablett om dagen?

Läkare skriver ut psykofarmaka men ger ingen samtalshjälp, psykologer ger samtalshjälp men ingen psykofarmaka (i Sverige), någon samlad hjälp eller bedömning är svår att få. En människa som mår dåligt kan utan problem gå till en vårdcentral och få psykofarmaka, läkemedel som är relativt nya och som testas hejvilt. Läkemedel som också kan få en att må avsevärt sämre om de passar dåligt, till och med få en att livet av sig trots att man aldrig övervägt det förut. Som att spela rysk roulette med en pillerkarta.

Man löser psykiska besvär med en kroppslig åtgärd, för att det tycks enklast. Använder diagnosen för att samla alla individens tankar, känslor och upplevelser. Man har inte ett stort, obearbetat psykologiskt bagage som slutligen yttrar sig fysiskt - man har panikångest, så mycket lättare att hantera. Man får andningsövningar och kanske medicin med sig hem. Men att få rätt samtalshjälp och börja nysta i bagaget kan vara i det närmsta omöjligt. Här har samhället inte hunnit med i sin egen utveckling - den psykologiska utvecklingen. Samtiden måste anpassa sig till människan som mår dåligt i och av den, människan som slutat fly från sina tankar och känslor. Människan kan inte i förlängningen anpassas till en Samtid som den mår dåligt av med hjälp av högar av läkemedel som ändrar hjärnans signalsubstanser.

Ovetandets förbannelse eller frälsning

Så frågan är om man mådde bättre förr? Samhället såg annorlunda ut och vissa krav var mindre, men andra kanske större. Oavsett hur samhället och dess krav förändrats eller ej, var man gladare som person när man inte visste hur dåligt man mådde? När en man kunde dra från familjen om han var missnöjd och det började ställas krav, utan att samhället pekade finger? När man var "bufflig" och "rastlös" snarare än hade AD/HD? När man var en "kvinnokarl" eller "karltokig" i stället för neurotiskt bekräftelsesökande om man hade många partners? När man bara var "egen", inte hade Aspberger? När man söp bort det onda eller fick problem med "hjärtat" eller "nerverna" i stället för panikångest? När man bara hade en "30-års kris", vilket jag som 31-åring nu ser är delen i livet när allt psykiskt och känslomässigt man tidigare flytt från kommer ifatt, biter en i rumpan och kräver aktion på ett eller annat sätt.
Prata om mitt undanstuvade känsloliv? Jag ba drar.

Var man lyckligare innan man kunde skriva en mening om sitt mående på Google och hamna i en diagnos som sedan blir en livstidsdom? Jag vet faktiskt inte.

Det jag däremot vet är att mina vänner och bekanta som tagit psykologiskt ansvar och gått till botten med sig själva för att må bättre, har fått dra ett jäkla lass. De har ibland fått bli sina föräldrars, partners och sin egen psykolog samtidigt. Detta tillsammans med samhällets andra krav torde bli vem som helst övermäktigt, men många har också klarat det. Och när man ser dessa människor, som ligger mil framför sina föräldrar och kanske till och med vänner, kolleger och partners i fråga om känslomässigt ansvar och utveckling, kan man förstå rädslan somliga personer har.
 Jag menar alltså de människor som vill bevara gamla normer, som inte vågar syna sig själva utan vill skylla på andra i stället. De som är rädda för samhällets utveckling, för jämlikhet, för krav. De som är rädda för individer som utvecklar nya, mer ansvarsfulla värderingar i samhället och lämnar dem som inte vill låtsas om känslor eller använda kommunikation bakom sig. Är dessa bara män? Nej, det tror jag inte. Har en viss typ av män svårare att anpassa sig bort från den gamla, till viss del bekväma men också besvärliga könsnormen? Ja, det tror jag. Har många kvinnor också svårt för att stanna och ta ansvar snarare än att smita känslomässigt/fysiskt och anklaga andra för tillkortakommanden? Självklart. Har det funnits män och kvinnor som brutit normerna genom tiderna? Absolut.

Samhället stigmatiserar människor som mår dåligt, men jag ser inget sjukt i att uppmärksamma ansvarslösa, empatibefriade mönster i sin omgivning eller reflektera över hur Samtidens krav på individen drabbar oss, snarare tvärtom. Mina vänner som mått dåligt och sökt hjälp har gjort det för att de tänkt längre än sina egon och tagit ansvar för sin omgivning, sitt eget handlande och därmed tyvärr också andras. De har fört sin generation framåt, styrt samhället i en helt ny riktning, gett framtida generationer en möjlighet att få starta sina liv med bättre psykologiska förutsättningar och förtjänar faktiskt alla applåder.

* Brasklappar om att dåligt mående och psykiska diagnoser kan användas för att skaffa sig en identitet, dra uppmärksamhet till sin person eller undanfly samhälleliga och personliga plikter kan finnas, men det är inget jag upplevt i min omedelbara samtid och har således inte fått något rum i texten.

onsdag 14 december 2011

Identitetsängslan - samtidens intro

Sedan jag flyttade till Stockholm för något år sedan har knappt en dag gått utan att jag förundrats över den hysteriska identitetsängslan som råder i innerstaden. Den samtida innerstadsmänniskan tycks konstant hetsa runt i ett hamsterhjul av upplevda förväntningar, där jakten på identiteten för vissa blir en livslång mission som aldrig fullföljs. Att styras av behovet att odla en viss bild av sig själv hos andra kan tyckas befängd, i synnerhet eftersom dessa andra kanske endast är flyktiga bekanta och löst folk man varken ser eller vill se som nära vänner.

Sociologiskt torde fenomenet ha sin botten i samhällets omvandling. I det forna bondesamhället föddes man in i en identitet. Var ens far smed så blev man också smed, i yrkesidentiteten ingick sådant som klädkod, åsikter och levnadsmönster - man behövde således inte ens fundera på vem man var. Social status och klasstillhörighet var också bestämt från födseln. 

När industrialismen knackade på öppnades plötsligt dörrar för alla, även i lägre samhällsklasser kunde man lämna sin by och flytta in till storstäderna, där man kunde få jobb inom industrin och tjäna pengar. Detta ledde till att ungdomskulturen föddes med de första subkulturerna swingpjattar och Nalen-snajdare, för nu fanns en ungdomstid där man själv kunde forma identitet. Inte bara en linjeformad verklighet som barn och sedan arbetande vuxen med egna barn, som i bondesamhället. Man kunde nu helt enkelt köpa sig kapital som sa vem man var, eller snarare vem man ville vara och vad man ville tillhöra.
"Jag drack en magisk fireball i slakthusområdet igår"

Dagens identitetsängslan är alltså sprungen ur att vi inte längre föds med en självklar identitet, och att många dessutom har råd att välja nästan vilken identitet vi vill i Sverige. Givetvis också att vi har det så bra att vi kan unna oss att utveckla våra personbilder i stället för att behöva fokusera på att överleva. Ängslan kommer ur att det finns så mycket att välja mellan när vi ska profilera vår personbild. Och tiden där man ska forma sitt vuxna jag är inte längre begränsad till ungdomen, utan kan pågå hela livet i storstaden. Detta ger upphov till nidbilden av den evigt unge stockholmaren: disco-Kaj, protesdandyn.

I samtiden har utbudet av identitetsbärande roller exploderat och därför kan man, man måste nästan, ha ett hopkok av olika sidoidentiteter. Man kan välja att identifiera sig som förälder, vegetarian, partner, feminist, miljöpartist, indiediggare, filmkännare, whiskeyälskare och surdegsbakare samtidigt. Man väljer således sidoidentiteter som passar ihop och försöker sedan bygga en paketidentitet av dessa. Men samtidigt har alla valmöjligheter skapat en flyktighet. Vi vågar inte rota oss för mycket i någon identitet, eftersom ingen, förutom kanske föräldrarollen, är beständig. Förhållanden tar slut, arbeten byts, vad som är rätt att lyssna på, dricka, äta och göra på sin fritid dikteras om. Och lägger vi för stor identitetsandel i något av facken riskerar vi att tappa hela vår självbild när förändring kommer. Vi får då en livskris, går in i väggen eller drabbas av någon obskyr samtidssjukdom - inte sällan låter vi då sjukdomen identifiera oss i stället.
Obskyra elallergiker

 Alternativet om man hittat en fördelaktig paketidentitet är givetvis att försöka hänga med. Gå på rätt ställen, äta rätt saker, lyssna på rätt skivor, umgås i rätt kretsar, ha rätt uniform. Eller snarare låta omvärlden förstå att man gör allt detta, hur man ses på den offentliga arenan är det viktiga - inte vad man gör i ensamhet. Det är förstås inte lätt att hänga med i alla de senaste svängarna med alla sidoidentiteter, varpå den moderna storstadsmänniskan blir stressad, nervös och bajsnödig. Kanske måste man ta magmedicin och dylikt.

Många gemenskaper i Stockholms innerstad tycks beroende av denna jakt, eftersom gruppidentiteten, den klick man valt att tillhöra, också bekräftar varandra. Om en människa som förankrar en del av sin identitet i att hänga på stureplan plötsligt vill ta med sina gelikar till en kvarterskrog i en förort äventyrar denne hela gruppens identitet och riskerar att bli utstött varpå sådant undviks, om det inte görs ironiskt vill säga.

Att allt är så föränderligt gör att man gärna åberopar ironi. Det man gillar ironiskt kan ingen döma ut en för och de flesta hajpar börjar därför med någon form av ironi. Någon modern smakbaron, till exempel en välrenommerad recensent, kolumnist, ett kulturorakel eller någon chefredaktör planterar en företeelse (grupp, skiva, film, restaurang, klubb, åsikt etc). Sedan följer en period när de identitetsängsliga inväntar bekräftelse från fler orakel och varandra. Under den perioden gillas företeelsen allt som oftast ironiskt. När en företeelse sedan bekräftats och blivit legitim är det förstås inte länge kvar förrän den når pöbeln på landsbygden och gemene man. Den identitetsängslande storstadsmänniskan är livrädd för detta och överger då företeelsen omedelbart.

Det värsta som kan hända är givetvis att bli sedd som en i mängden, eller som den aningslösa småstadsmänniska man var innan man flyttade. Då hoppar man antingen raskt till nästa ironiskt trevande, stundande hajp eller försöker hitta en smalare ingång på den befintliga hajpen som nu blivit mainstream. Har man mot all förmodan missat hajpen, hoppar man på i detta läge och ondgör sig över att fenomenet blivit/varit för mainstream och därför inte varit eller är intressant för ens egna högt initierade person. Man kan alltid, i alla ängsliga innerstadssammanhang, ta sig fram och ur identitetsifrågasättande knipor genom att åberopa elitistparagrafen.

Inte sällan är nästkommande hajp något som varit mainstream så länge att det till och med blivit ointressant för pöbeln, varpå det blir högintressant för den ängslige att börja ironigilla. Allt som inte är mainstream är vad den identitetsängslige lever genom och företeelsen kan förklaras med detta pedagogiska diagram.
Som exempel kan vi ta vargtröjan. Detta har länge varit ett plagg som figurerat på enklare marknadsförsäljare och glesbygdsinvånare - kanske med en fleece över och stormarknadsjeans till - ända tills den hamnar i en ansedd modeblogg. Strax därefter bärs den ironiskt, kanske även med ironiska, dyra stormarknadsjeanskopior till, och snart har den egna hyllor på trendiga vintage-kedjor. Det är då självklart bara en tidsfråga innan lågpriskedjorna gör sina egna varianter, därmed är plagget förlorat som social statussymbol för de ängsliga och således på väg tillbaka till att endast figurera på sina ursprungliga bärare. Vargtröjan kunde lika gärna varit drängig heavy metal, slalom eller husmanskost - principen är densamma.
Klasshatets ansikte
Mycket av detta är också klassrelaterat. Det ironiska användandet av pöbelns gamla grejer samt avfärdandet av det som är poppis bland pöbeln kan ses som ett avståndstagande från den okultiverat smak -och finesslösa nedre klassen och/eller lantisarna. Att bygga identitet handlar lika mycket om vad man inte är, eller vill vara. Vilka de är, som är sämre än vi. Den man nedvärderar speglar man sig som bekant i.

Jag säger inte att jag är bättre själv. I rutan "om mig" syns tydligt vilka sidoidentiteter jag väljer att trycka på för att ge bloggen bäring. Rutan hade troligen inte sett likadan ut för några år sedan eller om innehållet varit annat, varpå även jag med ett ängsligt manér tycks anpassa och återskapa min personbild.
Välkommen således till en blogg om kulturanalys när den är som bäst - nära hemmet, less och subjektiv.
Stig på i samtiden!